Klargörande om skånska som eget språk.

På Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund är vi mycket kritiska till att skånska beskrivs som ett eget språk. Vad som är språk och vad som är dialekt står naturligtvis inte skrivet i stjärnorna. Men enligt de definitioner som länge har varit de allmänt förhärskande kan, menar vi, skånska inte ses som ett språk. De huvudsakliga skälen är följande:

Det finns inte en samlad skånska. De olika målen runt om i Skåne är rent språkligt sinsemellan mycket olika. Dessa olikheter återfinns på alla språkliga nivåer. De skånska dialektala dragen följer inte alls landskapets gränser. Inte heller följer de de gamla före detta danska, numera sydsvenska, landskapens gränser. I stället finns dialektgränser som har att göra med t.ex. diftonger eller försvagade vokaler kors och tvärs genom landskapet och genom angränsande landskap, både på den danska och på den svenska sidan. De skånska dialekterna glider utan några enhetliga språkliga gränser gradvis över i sina granndialekter i Blekinge, Småland och Halland. Dessa i sin tur glider på samma sätt över i dialekterna i de landskap de gränsar till. Bilden är den normala för just dialekter.

Vad gäller ordförrådet är detta, till skillnad från vad många, kanske på grund av ett antal mycket otillförlitliga ordböcker och ordlistor tror, till den helt dominerande delen detsamma som i resten av Sydsverige, Östdanmark och för den delen hela det nordisktalande Skandinavien (möjligen med undantag av Island).

Det finns vidare inget skånskt skriftspråk. Det finns förvisso ett fåtal skribenter som har använt och använder skånskt folkmål. Men dessa skriver som regel på sina respektive hemdialekter. Någon enhetlig skånska finns inte heller i det sammanhanget.

När en dialekttalande skåning uttrycker sig i skrift enligt svensk skriftspråksnorm måste hon anpassa sig. Men en sådan anpassning är i själva verket alltid, i högre eller lägre grad, kännetecknande för förhållandet mellan talat och skrivet språk. Dagens dialekttalande skåningar har inte större problem med skriftspråket än dialekttalare från exempelvis Småland, Bohuslän, Värmland eller Norrbotten.

Historiskt sett bygger skånskan på den nordiska som talades runt om i Skandinavien under förhistorisk tid. Ur detta fornspråk utvecklades många dialekter, varav några senare utvecklades till egna språk. I Östnorden var det framför allt de själländska dialekterna som kom att bli till danska och dialekterna i Mälardalen som blev till svenska. Skälen till detta har naturligtvis med politik och makt att göra. De två östnordiska språken är emellertid lingvistiskt sett fortfarande så lika att redan detta gör det mycket tveksamt att betrakta dialekter som så att säga historiskt är en blandning av båda som ett eget språk.

I Lund författades under medeltiden ett antal viktiga verk på forndanska. Språket i dessa är rimligen influerat av dåtidens skånska tungomål. Men detta tungomål är av allt att döma ytterst likt övrig nordiska vid samma tid och å andra sidan ytterst olikt dagens skånska dialekter. Detsamma kan sägas om de danska skrifter tillkomna under senmedeltiden och renässansen som brukar sägas bära skånska drag; de är lika övrig danska, och olika nutida skånska.

Vad gäller att skånskan skulle vara utrotningshotad är det förvisso så att dialekterna så som de talades för hundra år sedan och så som de har upptecknats i våra dialektarkiv i stor utsträckning har förändrats till något annat. Förändringarna har påverkat språkets olika nivåer på olika sätt. Ordförrådet tycks jämnas ut, liksom ordföljden och böjningen. Melodin lever dock i hög grad sitt eget liv och på sina håll, t.ex. i Malmö och trakterna däromkring, kan man under 1900-talet och fram till idag se att språkmelodins särart har ökat.

Dialekterna, i bemärkelsen de gamla s.k. folkmålen, har det – det måste ändå sägas – hårt i dagens Sverige. I vårt uppdrag ligger att sprida kunskap om och värna dialekterna. Vi tror att de är en värdefull del av kulturarvet och viktiga för människors identitet. Språklig variation och särart är en rikedom som måste vara självklar i en demokrati och människor ska kunna känna sig både trygga i och stolta över sina lokala tungomål. Vi tror att de skånska dialekterna i det sammanhanget är jämförelsevis starka. Skåningar är ofta glada för sin dialekt och de flesta ser nog inget skäl till att låta som något annat än skåningar. De skånska dialekterna är också jämförelsevis välkända över hela landet, de har generellt sett många talare och de hörs oftare i riksmedia än många andra dialekter.

Dessvärre förekommer ibland mer eller mindre löjeväckande utspel i media riktade mot de skånska dialekterna, inte sällan från stockholmshåll. Sådant väcker naturligtvis starka känslor. Men vårt intryck är ändå att man från skånsk sida oftast tar påhoppen med ro och med humor och möjligen beklagar människor som uttrycker sin inskränkthet på detta sätt.

Trots denna något så när ljusa prognos vad beträffar de skånska dialekterna menar vi att det, för att åstadkomma djupare attitydförändringar, skulle behövas en mer dialektfrämjande inställning i en mängd sammanhang. Exempelvis borde det höras mer dialekttalande i massmedia. Vi vill dock betona att det då inte bara handlar om skånska, utan om alla landets dialekter.

På Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund och inom Institutet för språk och folkminnen finns en lång tradition av att studera dialekterna i Sydsverige. De dialektologer som har verkat här har helt odiskutabelt varit de främsta inom sitt fält. De har naturligtvis alla någon gång i något sammanhang mött frågan om vad som är språk och vad som är dialekt. De har alla valt att kalla de skånska tungomålen dialekter. Vill man alltså på allvar hävda något annat måste man för att framstå som forskningsmässigt trovärdig börja med att argumentera emot den bild som har givits av dialektologer som Sven Benson, Ingemar Ingers, Åke Hansson, Bengt Pamp och Göran Hallberg, för att nämna några av de viktigaste.

Språkfrågor är användbara slagträn i politiska sammanhang. På DAL vill vi givetvis inte lägga oss i människors politiska ställningstaganden. Men vi vill gärna fästa uppmärksamheten på att de skånska dialekterna exploateras på ett flertal politiska nivåer och att en mycket stor del av den information som man hittar om skånska i bokform och på internet idag är färgad av politiska ambitioner och synnerligen grumlig språkvetenskapligt sett.

Vi känner till personer och grupperingar som utifrån politiska idéer om ”ett fritt Skåneland” etc. under ett antal år mycket aktivt och avancerat har bedrivit lobbyarbete i rikning mot att nationellt och internationellt få folk att tro att skånska är just ”ett utrotningshotat språk”. Men ansvariga för UNESCO-rapporten är naturligtvis inga andra än dess författare, internationella välmeriterade lingvister, vars akademiska integritet vi inte avser att ifrågasätta, även om vi alltså, som framgår ovan, har en annan bild av lokala sydskandinaviska språkförhållanden.

Vi beklagar att vi inte har deltagit i någon språkvetenskaplig diskussion i samband med upprättandet av UNESCOs lista över utrotningshotade språk. I den mån det skulle kunna vara vårt eget fel kan vi bara be allmänheten och de forskare som har arbetat med UNESCO-listan om ursäkt för detta. Vi hoppas och tror dock att våra kontakter i det sammanhanget kommer att vara bättre framöver.

Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund

Ola Svensson, forskningsarkivarie